konspirationstekniker

Nyggan och jag är klara i studion, sista stämman är lagd. Hela den här grejen har väckt något som vilat hos mig jävligt länge. Att först komma över den här paniken "jag kan inte jag kan inte jag kan inte" när nån lägger ett ackord på gitarren och jag förväntas sjunga, till att faktiskt stå i studion och köra, komma på nya grejer och få det att låta bra, det känns helt otroligt. Jag är liksom inte rädd längre, jag vet att de kommer gå bra på söndag när vi ska spela. Det är klart att man aldrig blir helt nöjd med sin egen insats, jag får acceptera att jag tappat en del på den här långa tiden då jag knappt rört dom musklerna, men jag är ändå nöjd med vad jag kunde göra. Mest är jag stolt över mig själv för att jag vill det här igen. Vårt nästa projekt ska bli så jävla kul! min favvolåt av john frusciante



mission- få jonssons att grina